Författararkiv: Svenska Juchegruppen

Om Svenska Juchegruppen

Svenska Juchegruppen strävar efter en ökad förståelse för den av Kim Il Sung skapade och av Kim Jong Il vidareutvecklade juchefilosofin.

Kim Jong Il

Kim Jong Il

 

16.02.1942-17.12.2011

 ”En stor ledare och ett stort parti gör en stor nation”

-Kim Jong Il, 2008

Svenska Juchegruppen vill visa sitt deltagande med det koreanska folket i och med den förlust som Kim Jong Ils bortgång innebär.

Kim Jong Il föddes den 16 februari 1942 och kom att ägna sitt liv åt kampen för socialismen och vidareutvecklandet av den revolutionära jucheidén. Redan som 22-åring, 1964, började han arbeta för det koreanska arbetarpartiets centralkommitté och påbörjade därmed sitt songunbaserade ledarskap.

I 30 år arbetade han vid sin fars, den store ledaren och evige presidenten Kim Il Sung, sida och fick därmed unika erfarenheter och insikter. Dessa erfarenheter och insikter kom att spela en avgörande roll i den fortsatta utvecklingen för Demokratiska Folkrepubliken Korea.

1991 utnämndes Kim Jong Il till överbefälhavare för den koreanska folkarmén, en utnämning som kom att bli viktig för den songunpolitik som Kim Jong Il utvecklat. Songunpolitiken sätter det militära försvaret främst, och i den internationella situation som rådde 1991 är det lätt att förstå varför denna politik kom att stärkas. Med Sovjetunionens upplösning stod landet utan någon mäktig allierad och var tvungen att lita helt till egna krafter. För att försvara landet mot utländsk aggression lades därmed fokus på militären både som försvarare och byggare av landet. Militären fick ansvar både för försvaret men också för flera viktiga byggprojekt.

Efter den store ledaren Kim Il Sungs bortgång 1994 så ledde Kim Jong Il Demokratiska Folkrepubliken Korea genom den mödosamma marschen på slutet av 1990-talet. Landets ekonomi hade drabbats hårt av Sovjetunionens upplösning då handeln mellan länderna upphörde, den internationella imperialistiska pressen ökade på landet som samtidigt drabbades av naturkatastrofer.

Vid 2000-talets början hade dock situationen förbättrats och Kim Jong Ils songunpolitik kom att vinna allt fler och större segrar. Efter att ha pekats ut som en ”ondskans axelmakt” och omnämnts som ett potentiellt mål för ett preventivt kärnvapenanfall av dåvarande presidenten i USA George W. Bush svarade Demokratiska Folkrepubliken Korea med att dra sig ur icke-spridningsavtalet. Denna handling var helt i linje med songunpolitiken och ett svar på det brott mot avtalet som USA gjort sig skyldiga med då de som kärnvapenmakt hotade en icke-kärnvapenmakt med anfall med dylika vapen.

2005 deklarerade Demokratiska Folkrepubliken Korea att man utvecklat kärnvapen och den 9 oktober 2006 genomfördes en lyckad provsprängning. Genom utvecklandet av kärnvapen har Demokratiska Folkrepubliken Korea garanterat fred och stabilitet på Koreahalvön. Kärnvapnen ger en militärt avskräckande förmåga som hindrar de imperialistiska länderna från att anfalla landet, därmed är de en av de största segrarna för songunpolitiken. Med denna avskräckande förmåga säkrad blev utrymmet större för att lägga större fokus på den ekonomiska utvecklingen i landetn något som synts tydligt på el, industri och byggnadsproduktionens områden de senaste åren.

Historien visar tydligt att Kim Jong Ils songunpolitik var riktig. Sedan Sovjetunionens fall har USA som enda kvarvarande supermakt drivit sin imperialistiska politik utan nämnvärt internationellt motstånd. Land efter land som motsatt sig USA:s politik har anfallits och/eller ockuperats. Jugoslavien, Afghanistan, Irak och nu senast Libyen har fallit offer för amerikanska bomber. Med songunpolitiken och kärnvapenutvecklingen har Kim Jong Ils ledarskap garanterat att Demokratiska Folkrepubliken Korea inte blir ett ytterligare land på denna lista.

Kim Jong Ils betydelse för Demokratiska Folkrepubliken Koreas utveckling är med andra ord stor och det är en stor förlust för det koreanska folket. Samtidigt är det vår övertygelse att det koreanska folket kommer att fortsätta att försvara sitt land och politik och därmed föra vidare minnet av Kim Jong Il in i jubileumsåret 2012.

Svenska Juchegruppen

Anfallet på Libyen och songunpolitiken

”Folkarmén är revolutionens huvudstyrka och kärntruppen i vårt nationella försvar. I vår songunpolitik ges de militära frågorna högsta prioritet och att stärka folkarmén är en nyckelfråga.”

Kim Jong Il, 2008

Den 22 mars publicerade Korean Central News Agency delar av en intervju med en talesman på koreanska utrikesdepartementet angående anfallet på Libyen. Det är sällan som DFRK kommenterar utvecklingen i andra länder, vilket hänger samman med den centrala roll som självständighetstanken har i jucheideologin. Att blanda sig i ett lands interna angelägenheter är oförenligt med den respekt för den nationella suveräniteten som är en grundbult i jucheideologin som utvecklades under den nationella befrielsekampen från Japan och försvarskampen mot USA-imperialisterna under Koreakriget.

I intervjun framhävs två viktiga aspekter av anfallet på Libyen. För det första, USA och övriga västländers brist på respekt för den nationella suveräniteten. KCNA skriver om anfallet att:

”It openly interfered in the internal affairs of Libya, sparking off a civil war, and then cooked up a deceptive resolution by abusing the authority of the UN Security Council. It finally perpetrated indiscriminate armed intervention in the country, going beyond the limits of the resolution.

The DPRK strongly denounces this as a wanton violation of the sovereignty and territorial integrity of an independent state and a hideous crime against humanity in gross breach of the dignity of the Libyan people and their right to existence.

Such war action can never be justified and should be halted at once.”

Den andra aspekten är att mindre länders säkerhet är beroende av deras militära avskräckningsförmåga. Under sitt ledarskap har Kim Jong Il lagt mycket stort fokus på militären med den så kallade songun-politiken (militären först). Grundtanken har varit att ett land utan militär avskräckningsförmåga inte kan garantera sin självständighet och riskerar att bli ett byte för stormakterna, en stark militär är således en garanti för freden.

Anfallet på Irak 2003 bekräftade denna tes och man poängterade då att USA förmått Irak att demontera mycket av sitt försvar, bland annat raketramper som annars hade kunnat användas för att angripa fartyg i persiska viken. Genom att försöka förhandla med USA så försvagade Irak sin avskräckande förmåga och därmed sin förhandlingsposition och öppnade upp för ett angrepp.

Angreppet på Libyen är ytterligare ett exempel. De senaste åren har Khadaffi varit en av västmakternas allierade och har fått ökade ekonomiska förbindelser och säkerhetsgarantier i utbyte mot nedrustning och övergivandet av kärnvapenprogrammet. När ett tillfälle sedan uppstår ser imperialisterna en möjlighet att ytterligare stärka sitt grepp om Libyens resurser och går till militärt anfall. KCNA skriver om denna lärdom:

”It was fully exposed before the world that ”Libya’s nuclear dismantlement” much touted by the U.S. in the past turned out to be a mode of aggression whereby the latter coaxed the former with such sweet words as ”guarantee of security” and ”improvement of relations” to disarm itself and then swallowed it up by force.

It proved once again the truth of history that peace can be preserved only when one builds up one’s own strength as long as high-handed and arbitrary practices go on in the world.

The DPRK was quite just when it took the path of Songun and the military capacity for self-defence built up in this course serves as a very valuable deterrent for averting a war and defending peace and stability on the Korean Peninsula.”

Denna lärdom kommer säkerligen påverka framtida förhandlingar mellan USA och DFRK angående nedrustning av DFRK:s kärnvapen och stärka koreanernas enighet runt songunpolitiken.

Läs mer på:

http://svenskkoreanska.se/dw/doku.php?id=text:libyen1

http://www.kcna.co.jp/index-e.htm